Nemetona

Jag saknar min träning så mycket. Det är verkligen en stor del i mitt vardagliga liv som saknas mig.

I saknaden så finns även Han.

Hans närvaro känns så mycket mindre när jag inte dansar.

Han älskar den glada och sexuella energin som dansen framkallar.

Sista gången som jag försökte träna, så slutade det med att jag fick lägga mig på rygg på golvet i ren utmattning.

Jag tog ett djupt andetag och blundade.

Det var då jag såg han.

Han kom och la sig bredvid mig, och förde med sig lukten av grön skog.

Alltid denna lukt av skog.

Han har varit med mig länge nu, men det är inte alltid som jag har kunnat se han.

Min förmåga att se har blivit mycket starkare det senaste året, annars har jag alltid bara känt.

I början när han visade sig, så kom han i en annan form, men när jag accepterade och kände igen honom, så ändrade han sig till hur han ser ut nu.

Det sägs att dom kommer i en form som gör att du accepterar dom, så att du inte blir skrämd och stöter bort dom.

Det får mig alltid att skratta, och undra hur jag är funtad egentligen, för hans nuvarande form är nog något dom flesta hade sprungit ifrån, men för mig så är han så otroligt vacker.

Han tar min hand i sin, den är varm och pulserande, och tillsammans sida vid sida ligger vi där på golvet, medans musiken fortfarande spelar.

Jag känner tårar rinner nerför kinden, dom tårarna jag aldrig släpper fram annars.

Han vänder sig emot mig och slickar bort mina tårar.

Och allt blir lugnt och stilla igen.

Med en sista tryckning av handen, viskar han i mitt öra;

-Glöm aldrig.

Och sen är han, min vackra Kung av skog, borta igen.