Nemetona

Jag gav mig ut för att träffa henne, hon som lever längst, längst där inne.

Under trance arbete så hamnade jag i en mörk värld. 

Jag reste mig upp i mörkret framför mig så såg jag ett mörkt vattenfall. När jag började gå emot det, så upptäckte jag att det mörka inte var vatten, utan blod.

Mitt blod.

Inuti blodfallet så såg jag henne. 

Hon var jag, fast ändå inte.

Blodet rann ner på henne och gjorde att det mörka håret såg svart ut, ansiktet rött av blod och ögon svarta som natten. 

Hon log emot mig, det fick henne att se ut som ett rovdjur.

Skrämmande.

Hon fortsatte le, och la huvudet på sne. 

-Ja, hörde henne viska, du borde vara rädd, jag kan förstöra både för dig och dom du älskar.

Leendet blev bredare.

Hon höjde handen så att handflatan var mot mig, jag höjde min egna arm och genom blodet så la handflatan emot hennes. 

Hon slutade le och blev allvarlig.

-Jag förstör dig bara o. du inte förstår mig. Jag vill alltid bara skydda dig. Skydda oss. Glöm inte det.

Genom blodet kan jag se henne sakta tyna iväg, och med henne så avstannar även blodfallet.

Och sen så är hon borta igen.

Men egentligen alldeles, alldeles nära. 

Hon flyter runt inuti mig. 

Där jag aldrig tittar.